Det är en konst att bygga en familj. Somliga lyckas, andra inte. Vägen dit är en aning svårt, för alla skulle jag tro. Man möter alla möjliga problem på vägen.. Problemen behöver lösas, man behöver prata, man behöver vara arg, man behöver vara lycklig. Somliga problem kräver en del, andra kan man rycka på axlarna åt.

Vi har kämpat sen Valborg 2006.. Vi har stött på några problem på vägen, några stora och några små - men vi har löst dom. Vi har dock glömt bort en sak efter varje problem. För att lösa problemen var vi tvungna att prata, prata mycket. Men när problemet varit löst så har vi glömt bort att prata... Vilket är så oerhört korkat. Vi har levt på som vanligt, ända tills någonting gjort att problemen kommit upp till ytan.

Nu står vi här, med ett jätte problem. Ett problem som inte alla familjen behöver gå igenom, och jag önskar ingen det här problemet. Jag tror inget annat kan förstöra en människa på det här sättet. Ingenting annat gör nog såhär ont, inte ens när en nära dör... Då förstår ni.

Många säger att det är motgångarna i människors liv som gjort dom till just den människan, att man alltid kommer starkare ur ett problem. Kanske till och med en aning klokare..

Självklart har jag liksom alla andra haft motgångar i mitt liv, och självklart har även jag lärt mig massor av just det och fått ett lite hårdare skal. Och, jag tror på mina goda vänners ord - ni kommer bli starkare som kärlekspar än vad ni tidigare någonsin varit, när ni har tagit er ur det här, tillsammans.

Vårt största problem som följt med oss ända sedan den 28 juni 2006 är att vi lärde känna varandra som föräldrar. Vi träffades, blev nykära, blev med barn, den nykära-perioden gick över och helt plöstligt skulle vi lära känna varandra i vardagen... Jag var gravid, läste allt jag kunde komma över, drömde om att bli mamma, föreställde mig Mattias som pappa till en nyfödd. Vi pratade om vårt kommande liv, som en familj. Vårt kommande liv med en liten bebis. Vi har aldrig undersökt livet som par, vi har aldrig gjort par saker, vi har aldrig dragit på en sista minuten och bara njutit av varandra en vecka på Greklands sandstrand, vi har aldrig pratat om vad som är viktigt för mig i ett liv tillsammans med någon, inte heller om vad som är viktigt för Mattias. Vi var bara jävligt kära och nyblivna föräldrar!

Idag står vi fortfarande på samma ställe, jag är mamma, han är pappa, vi är föräldrar. Vi gömmer oss bakom Saga, gör det som är viktigast och bra för Saga, och det är rätt, till en viss del. Men Saga mår inte dåligt av att mamma och pappa ser till sig själva ibland och ger sig själva egen tid.

Vårt problem som varit i flera år, har äntligen kommit upp till ytan och vi kan börja arbeta på det. Vi kan börja om, som par och inte som enbart föräldrar. Vi är båda väldigt dåliga på att prata, och där har vi också en sak att jobba på. Men det är klart det går, om man vill. Och vi vill, mer än någonsin. Om vi hade lärt oss prata från start, eller efter vårt första problem hade vi aldrig stått här, Mattias hade inte behövt skämmas som en hund och undra hur fan han tänkte, för enligt honom själv har han inte tänkt över huvudtaget. Han har varit livrädd för att ta upp problemet, livrädd att jag ska bli arg och dra, lämna honom själv. Och jag hade inte behövt känna mig så himla lurad och sviken. Jag hade kunnat jobba på mina brister, och han på sina. Dom sista dagarna har jag varit livrädd, livrädd att bli lämnad själv. Men ord och handlingar kan få en att känna sig uppskattad och älskad, och sånt ska jag också bli bättre på. Vi har lovat att inte ta varandra för givet, det fungerar inte i längden.

Efter jordens störta svek står vi här och ska tillsammans lyckas bygga en familj, en familj av värde, en familj med kärlek och glädje. Och vi vet, att det går.

Nu har ni läst många rader tagna direkt ur mitt hjärta, jag har blottat mig för hela världen. Gett er någonting att gotta er i. Jag bjuder på det, för jag står för allting, står för mina brister. Och nej, det spelar ingen större roll om hela världen vet var vi står och hur vi tänker, huvudsaken är att vi vet var vi har varandra och vi är en god bit på vägen. Det stora problemet, som varit nu, tänker jag inte sätta ord på, det är inte värt att nämnas men det är inte jätte svårt att gissa sig till.

Jag älskar Mattias, min Mattias. Han är det finaste och bäst jag har. Skulle aldrig göra illa honom medvetet. Ungefär lika mycket som jag älskar honom, älskar han mig.. Hade vi båda bara varit bättre på visa sin uppskattning för varandra, hade ett sånt här snesteg aldrig skett, han hade aldrig fått känslor för känslan, och hade aldrig behövt tvivla på min kärlek.

Ha en bra dag, det tänker jag ha!

 

Hanna

2 september 2009 14:50

Lilla vännen.. Många känslor i omlopp. Ni verkar ha kommit långt, fortsätt kämpa!!

 

Kärleken i ditt liv

2 september 2009 15:18

Det är nog det mest meningsfulla och vackraste jag någonsin läst. Det stämmer till 100 procent det vet jag , önskar att vi pratat mer från start och inte tagit varandra för givet.

Det var kärlek vid första ögonkastet, den dagen då du satt där och åt de där resterna, det vet du. Vi blev som sagt med barn innan vi han leva som ett par, finns inget negativt i det. Vi älskar vårt barn, men vi hade behövt lära känna varandra och våra viljor i livet, leva tillsammans som ett par, ha roligt och njuta av varandra. Vilket vi absolut har haft också, men vi skulle ha behövt mera av den varan.

Men även det bästa kan ha sina dåliga stunder, vi har tagit varandra för givet, bråkat och tjafsat om allt. Men har vi pratat? svaret är uppenbart..

Jag svek min fru, mina älskade, mina vänner och hennes. Det är jobbigt men jag får ta det, jag hoppas att de någon gång kommer älska mig som innan. De har alla en plats i mitt hjärta och kommer alltid ha.

Vi är väldigt dåliga på att prata, det vet vi. Vi borde ha börjat prata tidigare, precis som vi gör nu, om allt. Även sånt som kan vara jobbigt, men även sånt som kan göra livet roligare. Jag älskar min fru, har gjort det sedan vi började livet tillsammans. Jag vet att hon älskar mig och alltid kommer göra det..

Nu ska vi lösa alla våra problem, prata, umgås och njuta av varandra tills döden skiljer oss åt.

http://www.pixelplayground.se

 

Mamma

2 september 2009 15:21

Du är en mycket klok dam, mitt hjärta! Jag finns här bakom dig för alltid! Kram mamma

 

Hanna

2 september 2009 15:57

Jag har ju ingen aning om vad som har hänt, känner er inte så bra - ändå sitter jag här och gråter. Hoppas av hela mitt hjärta att allt löser sig. Ni kan båda helt klart formulera er... Vilka ord!! Jag baxnar.. Ramlar av stolen. Kram till er båda och till lilla tösen!

 

En mor och svärmor

2 september 2009 16:09

Du är fortfarande världens bästa svärson Mattias! Önskar mig inte någon annan för allt i världen! Jag står här bakom ER! Kram svärmor

 

Theres

2 september 2009 17:57

Blir så himla glad när jag läser detta, tårarna samlas i ögonen. Ni är så grymt fina tillsammans!
Älskar dig Marlie, har sagt det förut men säger det igen, står bakom dig i allt!

 

Nettan

2 september 2009 18:50

Marlie!!! Det var nog det mest ärliga, sanna, underbaraste och klokaste jag någonsin har läst!!!
Blir så otroligt glad när jag läser detta.

Saknar ju ER massor!!!!!

Puss och kram till er bägge!

http://www.skorpan.bloggagratis.se

 

Jessisa

2 september 2009 19:09

Marlie, du vet ju hur jag är ;=)Kan inte låt bli att säga mitt!!! Så även till dig om Mattias

Precis som du skriver så blir ni, som älskande par, starkare och oslagbara när ni har byggt upp tilltron till varandra igen.

Saga, hon älskar er ovillkorligt. För ni är hennes bästa föräldrar. (och enda)

Kom i håg att fråga "Vad känner du?". Kom i håg att svara ärligt....." Jag känner så här....."
Och ge varandra en kram, en klapp eller en ögonkast extra!

Många kramar
Jessisa

http://jessisa.bloggagratis.se

 

maria

2 september 2009 19:55

fina ord gumman ! blir tårögd, det är så fint och klokt sagt !

http://sockerdocka.blogg.se

 

Milla

2 september 2009 23:08

Underbart skrivet. Jag önskar er all lycka i livet. Många är dåliga på att prata med varandra. Men mår man dåligt måste man ta sig tiden det behövs för att rensa luften. Ibland behövs bara en klapp på axeln, en smekning eller några snälla ord för att man ska må bättre. Ta nu hand om varandra och bygg vidare på det ni har.

Många kramar till er.

 

B

3 september 2009 07:44

Äntligen ser ni varandra! En helt ny värd kommer öppna sig för er ju! Blir så sjukt lycklig att ni båda äntligen får upp ögonen för den fina person ni har framför er!

Nu har ni chansen att prata på riktigt och lära känna varann utan och innan!

Vet ni en sak kärleksparet? Jag hjärtar Er! :)

 

Mattias

3 september 2009 12:38

Vi hjärtar dig också B :)

http://www.pixelplayground.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bålsta var ganska nytt för mig och Camilla visade mig allt & alla. Jag var 17, eller kanske 18. Det var hemmafest. Det var Camillas barndomsvänner och där i soffan satt han, han den där killen som var lite roligare, lite snyggare, lite märkvärdigare ...

Världens och livet har precis visat oss sin sämsta sida.  Min åttaåring har nyss behövt hälsa på någonting jag ville hon skulle slippa, för alltid.    Bålsta är omskakat och många sörjer den tragiska händelse att en nioårig flicka mist livet, u...

Det var fredag, sent en fredagsnatt. Hockeyn var på och du lät hockeyn få bli öppningsfrasen på ett samtal som tre dagar senare fortfarande lever och som vänder upp och ner på hela min tillvaro. På ett väldigt bra sätt.    Vem är du? Vad kommer...

Det är inte ens en månad kvar. Inte ens tre veckor kvar. Herregud.   Det är två veckor och fem dagar. Det är nitton dagar kvar. Va vadå? Nitton dagar! Det är inte ens tjugo dagar kvar. Håll i hatten. Jag är nervös. Jag är pirrig.   Det ...

Jag har drömt om en bröstoperation så länge jag kan minnas och för 2-3 år sedan hoppades jag att det skulle bli möjligt innan jag fyller 30 och nu sitter jag här... 27år gammal och om 49 dagar händer det.   Om 49 dagar blir min dröm verklig...