Såhär förbannad trodde jag inte att jag kunde bli. Det verkligen kokar i hela mig, jag känner hur klumparna i halsen och magen bara blir större och större.

Jag har väldigt mycket med mig själv och mitt just nu, jag orkar egentligen inte lyssna på andra. Det kanske låter egoistiskt men jag klarar det inte. Inte just nu.

Men ikväll gör jag det, jag lyssnar på en person. Som jag vet inte mår jätte bra, jag vet att h*n har haft det ganska tufft. Men att det var såhär illa gör mig så arg, ledsen, besviken och illamående.

Ett sånt här beteende är aldrig okej, det får man aldrig acceptera. Som människa är man värd så mycket mer och jag vill få dig att inse att du är bäst. Du är för bäst för att behöva bli behandlad såhär. Det som händer är olagligt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Jag vet inte om jag får kalla mig människa och mamma längre. Får man verkligen göra det när benen inte bär längre, när huvudet inte hänger med, när hjärtat bara blöder och skriker efter hjälp eller när tårarna bara rinner?

Jag börjar fan inte tro det. Jag känner mig inte som en människa eller som en mamma. Eller jo, som världens sämsta mamma.

Saga ser sin mamma ledsen, upprörd, arg och imellan åt glad. Ibland skrattar jag, ofta skrattar jag med henne trots tårarna. Hon frågar ibland varför jag är ledsen. Hon ger mig en riktig bamsekram och säger att jag inte behöver vara ledsen mer, men det ger motsatt effekt - då rinner tårarna ännu fortare. Vi kramas mycket och pratar en del. Jag förklara att mamma får vara ledsen, men att jag inte är ledsen på henne och att hon är det finaste jag har. Hon får höra sjuhundra gånger om dagen hur mycket jag älskar henne.

Det är värst när vi är själva, när vi är själva hemma är det tungt på riktigt så just nu försöker jag sysselsätta mig och Saga med sällskap. Och då går det lite bättre, ialla fall i perioder.

Här om dagen tog vi oss iväg till Mulle Meck parken i Järvastaden, med oss hade vi delar av familjen Ländström. Det var en bra dag, Saga gillade parken och frågar redan när vi kan åka dit igen. Jag är stolt över min insats som mamma den dagen, jag lyckades hålla ihop större delar av dagen.

Jag har många tankar och känslor att dela med mig av. Jag har tänkt så mycket sista dagarna. Jag har kommit på saker om mig själv och andra. Jag har försökt bena ut mig själv och alla känslor som bara kokar inom mig. Och jag har faktiskt kommit en liten bit på vägen, jag har insett vad jag själv gjort. Och varför jag har gjort så.. Och på onsdag ska jag få hjälpa att reda ut allting ännu lite bättre. Det ser jag fram emot.

Igår satt jag länge med ett word-dokument och bara skrev. Och om jag får säga det själv - det blev bra. Jag förstår mig på dig, mig och oss lite bättre nu.

Jag är jätte stolt över mig själv och den självinsikt jag lyckats skrapa ihop sista veckan/veckorna. Det har och kommer hjälpa mig, långt!

Jag drömmer, fantiserar och tänker.