Jag vet inte om jag får kalla mig människa och mamma längre. Får man verkligen göra det när benen inte bär längre, när huvudet inte hänger med, när hjärtat bara blöder och skriker efter hjälp eller när tårarna bara rinner?

Jag börjar fan inte tro det. Jag känner mig inte som en människa eller som en mamma. Eller jo, som världens sämsta mamma.

Saga ser sin mamma ledsen, upprörd, arg och imellan åt glad. Ibland skrattar jag, ofta skrattar jag med henne trots tårarna. Hon frågar ibland varför jag är ledsen. Hon ger mig en riktig bamsekram och säger att jag inte behöver vara ledsen mer, men det ger motsatt effekt - då rinner tårarna ännu fortare. Vi kramas mycket och pratar en del. Jag förklara att mamma får vara ledsen, men att jag inte är ledsen på henne och att hon är det finaste jag har. Hon får höra sjuhundra gånger om dagen hur mycket jag älskar henne.

Det är värst när vi är själva, när vi är själva hemma är det tungt på riktigt så just nu försöker jag sysselsätta mig och Saga med sällskap. Och då går det lite bättre, ialla fall i perioder.

Här om dagen tog vi oss iväg till Mulle Meck parken i Järvastaden, med oss hade vi delar av familjen Ländström. Det var en bra dag, Saga gillade parken och frågar redan när vi kan åka dit igen. Jag är stolt över min insats som mamma den dagen, jag lyckades hålla ihop större delar av dagen.

Jag har många tankar och känslor att dela med mig av. Jag har tänkt så mycket sista dagarna. Jag har kommit på saker om mig själv och andra. Jag har försökt bena ut mig själv och alla känslor som bara kokar inom mig. Och jag har faktiskt kommit en liten bit på vägen, jag har insett vad jag själv gjort. Och varför jag har gjort så.. Och på onsdag ska jag få hjälpa att reda ut allting ännu lite bättre. Det ser jag fram emot.

Igår satt jag länge med ett word-dokument och bara skrev. Och om jag får säga det själv - det blev bra. Jag förstår mig på dig, mig och oss lite bättre nu.

Jag är jätte stolt över mig själv och den självinsikt jag lyckats skrapa ihop sista veckan/veckorna. Det har och kommer hjälpa mig, långt!

Jag drömmer, fantiserar och tänker.

igår kväll hände någonting med mig, det händer någonting i mig och jag är totalt förvirrad.

allt mitt arga bara gick ur mig, precis som när luften går ur en ballong. jag hade så mycket jag ville få ur mig, men det ända som kom ur mig var tårar. jag grät helt hysteriskt, jag grät som ett barn. det var svårt att andas och ännu svårare att prata.

till slut fick jag ur mig någonting, jag lyckades förklara att det var ungefär såhär jag mår. att jag håller på gå sönder. ramla isär. gå i tusen bitar. 

allt det arga är helt borta men jag upplever andra känslor. och jag vet inte vad som är lättast?

igår bröt jag ihop, på riktigt. tårarna rann och rann och dom rinner fortfarande, tolv timmar senare.

nu jäklar, nu ska jag lappas ihop. sakta men säkert. det kommer riva sönder mig, det kommer vara som om att hälla citron i öppna sår.. gång på gång. men jag vet, långt in att det kommer vara värt det.

.den artonde augusti händer det.

Vad händer med mig? Varför händer det här med mig? Om jag, eller någon annan kunde förklara för mig vad som händer just nu. Men det är för mycket begärt, jag kan inte förklara min känsla. Jag jobbar hela tiden med mig själv. Jag kämpar ständigt. Jag är glad på utsidan, insidan ser desto värre ut. Insidan är.. grå, tom, ängslig, rastlös och uppriven.

Jag tar en dag i taget och hoppas på det bästa. Jag ler och torkar tårarna i smyg. Jag ignorerar mig själv, jag struntar i vad och varför. Jag låtsas vara glad och må bra, för det är enklast. Det var om inte annat det enklaste, men nu rasar min vägg. Någon har dragit bort mattan under fötterna på mig och min mur är trasig. Alla ser igenom mig, alla kan läsa mig som en öppen bok numera och jag är blottad. Utan att jag sa okej.

Imorgon ska min fina mamma ringa det där samtalet och rädslan gör mig panikslagen. Rädd för att göra bort mig. Rädd för att behöva skämmas. Rädd för att det som jag varit med om inte är skäl nog till att få må dåligt.

Jag vill känna mig hel, om än bara för en liten stund. Jag vill le på riktigt, bara en gång till.

inatt är det jag & winnerbäck.

LYCKA !

nu är det äntligen min & Sagas tur, på riktigt!

godnatt!

Kan någon förklara för mig hur det kan vara den andra augusti imorgon?

Det är för mig helt sjukt. Som jag längtat och väntat ända sen i maj.

Var tog sommaren vägen? Vad händer egentligen med tiden? Obegripligt.

Som jag sa till mina bästa ikväll, sommaren har gått fort men samtidigt inte. Jag har hunnit uppleva sommaren tvåtusentio - jag har haft en bra och rolig sommar. Jag har hunnit vara glad och ledsen. Jag har mått bra och riktigt dåligt.

Nej, visst.. Sommaren är inte helt slut än, bara lite.. På sätt & vis.

Imorgon är det min måndag, med stort M