För en tid sedan flyttade det in en barnfamilj i vårt område, dotter i den familjen heter Julia och är lite äldre än Saga men tjejerna har hittat varandra totalt. Dom leker ofta, bra och gärna. Det är roligt att se. Jag blir stolt över min dotter som själv sätter på sig skorna och springer hem till Julia och leker, hon börjar bli en liten tjej istället för en stor flicka. Hon blir sakta men säkert mer och mer självständig och då känner jag att vi lyckats bra som föräldrar.

Inte nog med att Julia är en bra kompis till Saga, hennes föräldrar är så snälla så jag nästan skäms. Dom har rensat ur Julias garderob på ytterkläder anpassade för höst och vinter och jag kan säga att vi behöver inte köpa någonting. Hon har fått overall, jacka & termobyxor, fleecefodrade regnkläder i flera uppsättningar och en höstjacka - mitt barn har kläder så hon klarar sig flera gånger om.

En miljon tack för fina kläder ! :)

Vad konstigt det känns, jag jobbar verkligen heltid nu för tiden, för första gången i mitt liv.

Det känns både bra och mindre bra. Jag tycker på sätt och vis att det är roligt, ialla fall när det finns någonting att göra. Det jag verkligen älskar med det här jobbet är dom bra arbetskollegorna jag faktiskt jag och att jag varje dag åker till samma ställe och har en fast punkt nu äntligen. Det som är betydligt mindre bra är arbetstiderna, jag jobbar 9-18 varje dag och jag får ingen tid med min älskade dotter på vardagarna över huvudtaget. Jag saknar henne så det skriker i mig. Jag längtar efter den här helgen och massor med tid med familjen.

Jag har fastnat framför Agenda special på ettan och jag känner verkligen hur vuxenpoängen rasslar in. Jag vet inte vad eller varför - men jag bryr mig tydligen helt plötsligt. 

Jag tycker någonting, jag tänker någonting och har faktiskt en åsikt. Det är dock ingenting jag skulle dela med mig av i bloggen, här och nu. Möjligtvis längre fram, när allting lagt sig en aning.

Nu är det fyra år till nästa gång, men egentligen vill jag ha ialla fall en sex-åtta år mellan valen. På fyra år hinner dom tänka och lova, men inte fullfölja.