.. jag inte får förstå.

Jag känner mig korkad när jag inte får chansen att förstå saker. När någon inte vill förklara för mig så känns det meningslöst. Jag känner mig lurad, ensam och uppgiven. Jag var tydlig med att jag inte bad om någonting, jag förväntade mig ingenting, jag bad aldrig om några löften. Självklart fanns det hopp, det gör det alltid. Utan hoppet har man inga drömmar, inget att fantisera om eller sträva efter. Men nu finns inte ens det.. Hoppet försvann för några dagar sedan, jag har insett den bittra sanningen att det är såhär det kommer bli, och vara. Det är sånt som händer, men vad hände med ärligheten och uppriktigheten?

Jag har precis som många andra byggt upp mina murar för att överleva. Jag har byggt murar i många år och det gör det väldigt svårt att släppa in någon på livet, jag kämpade emot för att inte bli läst som en öppen bok men jag var genomskinlig, för dig. Jag vaknade en morgon och min egen kontroll var som bortblåst. Jag var fast. Jag lät murarna rasa en aning och det kändes bra.. För en stund. Nu ikväll har jag facit - jag släppte för mycket till ingen nytta. Jag lurade mig själv.

Tänk om..