Imorgon är det äntligen fredag igen, den här veckan har känts både lång och tung. Sista två dagarna har längtan efter semester slagit till ordenligt och jag önskar den var nu på en gång, samtidigt som jag kommer njuta jätte mycket av att ha sen semester när många har börjat jobba igen.

Den här helgen är det kvalitetstid med min dotter som gäller! Det behöver vi, vi behöver ladda lite för sen har hon semester med sin pappa en vecka, sen ska hon vara sin morfar ute på landet en vecka och sen ska min skrutt få åka till Grekland med sin pappa. Med andra ord - jag kommer se henne en natt per helg dom tre kommande veckorna och det känns lite sådär! Men när hon kliver av planet söndagen den sista är hon min igen, då är det mamma & Saga semester som gäller, i två hela veckor! :) Det ser vi fram emot! <3

Det är tre veckor kvar till det är trippel lycka - Saga, semester & lägenhet! Wiie! :D

Saga & Ehlin bjöd sina mammor på snigelsafari! :)

Innan jag visste ordet av hade en vecka gått och Saga är hos sin pappa igen..

Jag älskar min dotter massa mycket och längtar efter henne när hon inte är med mig men jag ljuger om jag säger att jag inte gillar min tid. Mitt ego jag uppskattar egen tid till tusen och jag laddar batterierna som mamma och som Marlie. Allt går hand i hand, när jag får en stund för mig själv så blir jag en bättre mamma. Jag hade en dröm om att få ge min dotter det jag aldrig fick, jag drömde om att ha en kärnfamilj, jag ville att mina barn skulle få växa upp med mamma och pappa under samma tak.. Tyvärr kunde jag inte ge min dotter det men jag älskar henne minst lika mycket för det. Att vara den mest perfekta föräldern dygnet runt, sju dagar i veckan året runt är inte bara enkelt men jag känner att jag lyckas med att vara den absolut bästa mamman till min dotter varannan vecka, för därimellan får jag utrymme till annat. Jag laddar och längtar så mycket mina barnlediga veckor så när Saga väl kommer vill jag vara mamma dygnet runt.

Den sista veckan har bjudit på massor och jag försöker njuta så mycket jag bara kan av underbart vår väder och fina vänner!

Den här veckan har bara sprungit fram och jag gissar att det är för att det var röd dag i måndags. Jag är verkligen inte ledsen över att veckan har gått fort, snarare tvärtom för imorgon eftermiddag får jag äntligen gosa sönder min fina lilla tjej igen. Mitt mamma hjärta skriker ordentligt efter henne nu och jag håller tummarna för att den kommande veckan inte alls kommer gå såhär fort, jag vill ju ha henne mest hela tiden! <3

Det är en konst att kunna trixa ihop ett heltidsarbete med att vara mamma. Det här är någonting som många, väldigt många pusslar ihop sju dagar i veckan, året om. Jag är fullt beroende av människorna runt omkring mig, utan dom skulle jag inte ha en chans att få ihop en vardag. Jag är otroligt glad att jag har så många i min närhet som är beredda att ställa upp och jag blir varm i hela hjärtat när jag tänker på hur många som är med min dotter för att dom vill och för att dom älskar henne så mycket. Hur får dom utan familj, släkt och vänner ihop det? Det är för mig en gåta och jag blir stum bara jag tänker på det.

Någonting som är riktigt svårt är när ens barn är sjuka. Jag blir stressad när Saga blir sjuk för att jag måste vara hemma från jobbet, jag får dåligt samvete mot jobbet som blir en man kort och jag får ännu sämre samvete mot Saga för att jag inte kan slappna av och för att jag inte kan känna att jag behövs mer hemma än på jobbet. Jag är så skruvad i mitt tankesätt imellanåt så jag blir trött på mig själv!

I söndags fyllde min fina lilla loppa 4år. 4 hela år, jag begriper inte att jag haft henne hos mig i fyra år redan, tiden bara springer fram och det sägs ju att ju äldre man blir - ju snabbare går åren. Vet inte om jag vågar tro på det :) 

Saga väckte mig med "mamma, mamma.. nu är jag äntligen fyra år!" klockan 6.00 i söndagsmorse. Jag log i hela hjärtat och kände mig så glad över att det äntligen var Sagas dag. Hon har räknat ner till sin födelsedag sedan i september när Freja fyllde fyra, jag gissar att det kommer bli samma sak i år när Freja fyller 5år :) 

Saga öppnar paket i sängen klockan sex på morgonen

Jag kände mig lite trött på vanliga tårtor, så vi bestämde oss för att testa något nytt och det här blev resultatet, Saga var jätte stolt över sin tårta och alla sa att den smakade bra :)

Dagen rullade på med massor av gäster, finfina paket och många skratt. Saga hade verkligen födelsedag från morgon till kväll och hon såg till att hon firades hela dagen och hon njöt till tusen av sin födelsedag. När jag frågade på kvällen på om hon var nöjd med sin födelsedag sken hon upp som en sol och svarade glatt ja innan hon somnade på två röda på min arm. 

Jag vill verkligen tacka alla våra fina nära & kära som var här och gjorde Sagas dag helt perfekt. Det betyder massor för mig att se henne så glad och nöjd och jag blir varm i mamma-hjärtat av att så många ville vara med och fira hennes 4årsdag. <3

Veronika, mitt bästa. Du ska ha ett alldeles eget tack för all hjälp jag fick på lördagen med bakningen! <3 

Idag är jag lite extra stolt över min dotter! Imorse när vi kom till dagmamman så träffade vi en annan mamma ute på parkeringen och vi böt några ord innan jag & Saga sprang in för att lämna henne. 

Vi pratade lite om Sagas operation och som förälder blir man glad när människor runt omkring bryr sig. Den här mamman är väldigt trevlig och hennes son verkar vara en god prick, Saga pratade gott om honom. Det är faktiskt han som lärt Saga åka skridskor om vi frågar henne :) 

Vad är det då som gör mig extra stolt? Jo, den här mamman sa - Jag tycker Saga är en fin liten tjej. Hon är så öppen, pratglad, spontan & glad, du ska verkligen känna att du gjort ett otroligt fint jobb med att uppfostra henne till den hon är. Du ska vara stolt över ditt jobb!"  Ni kan gissa om jag blev helt paff! Jag lyckades få fram ett förvånat tack och jag kände hur mitt hjärta fylldes till tusen med kärlek och hur tårarna infann sig i ögonvrån. 

När jag hade lämnat Saga och satte mig i bilen så tänkte jag efter en extra stund och kände verkligen hur mycket jag älskar den här fina lilla tjejen som jag har fått äran att kalla min dotter! 

Jag börjar sakta men säkert andas ut efter Sagas operation, jag börjar förstå att hennes onda är helt över och jag mår riktigt bra för det. Jag är glad att hon slipper ha mer ont för det värsta som finns är när ens barn inte mår bra. Det har varit många starka känslor under den här resan. Innan vi fick veta vad det var så var jag rädd för alla möjliga konstiga sjukdomar, man hinner alltid tänka det värsta även fast jag vet att man inte ska. Jag tackar för att det bara var ett stort bråck. 

I tisdags kväll var jag så fullproppad med känslor och tankar, jag visste egentligen inte riktigt vad som väntade oss på onsdagen. Jag visste att hon skulle sövas och opereras men mer då? 

Vi kom in till Akademiska tidigt i onsdags och vi hann leka en stund innan vi fick träffa världens bästa sköterska Jessica, hon berättade hur dagen skulle se ut och vi fick träffa läkaren som skulle operera Saga, han kändes duktig och jag är djupt imponerad över hur bra dom här människorna är med barn. Vi har träffat ett par läkare under årens lopp men inga har varit så bra med Saga som dom här, dom pratade MED henne, inte om henne eller över huvudet på henne. Allting förklarades på ett barnvänligt sätt och hon fick chansen att förstå vad som skulle hända. Deras tålamod var enormt och det uppskattade jag. Jessica berättade om dagen och jag kände klumpen som växte i halsen - hur sjutton skulle jag klara av den här dagen? Vi fick komma till vårt rum och Saga fick välja säng sedan hann hon leka en liten stund innan det var dags för dusch.

Det är inte så enkelt att bygga pussel

med emla-plåster & bandage

När hon väl hade duschat och hade fått på sig sin super söta sjukhusskjorta fick hon inte lämna sängen så vi läste böcker och Jessica kom med saft och lugnande medicin i sprut, det smakade riktigt äckligt men Saga var en pärla och fick i sig allting och man såg på henne att det var någonting i hennes kropp som egentligen inte hade där att göra. Hon frös och kröp ihop i sängen, en aning nervös inför det som skulle komma. 

Så fort hon fick på sig sjukhusskjortan och inte

fick lämna sängen kändes hon så sjuk och liten, jag tyckte

så synd om min älskade flicka.

Saga & pappa läser böcker i väntan på att få åka säng till operationen

Mammas älskling väntar spänt på vad som ska hända, det kändes

bra att Lillan fick vara med hela tiden

Saga fick åka säng bort till operation och trycka på knapparna i hissen från sängen och någonting så litet roade henne ganska bra. Vi kom in på operation och jag fick på mig världens fulaste mössa som Jessica hade pratat om flera gången på morgonen och Saga och Jessica skrattade tillsammans åt mamma, innerst inne tyckte Saga ganska mycket om den här Jessica, även om min dotter är väldigt svårtflirtad :) När vi skulle gå genom den magiska dörren in på operationsdelen så var det som en annan del av världen öppnades, allt kändes så.. Jag vet inte, annorlunda? Jag tyckte det var ganska maffigt att gå in där och se alla dom här proffiga människorna i action. Jag kände mig oväntat lugn och vi fick kom äntligen fram till Sagas operationsal, ett ganska kallt rum med en smal konstig säng i mitten och massa starka lampor, det var slangar och maskiner lite här och där och helt plötsligt kände jag inte lika kaxig länge. Jag skulle lämna mitt rara lilla barn här inne och det kändes bara konstigt, vi försökte få över Saga på operationssängen och hon var inte så intresserad av att lämna sin trygga säng som hon hade fått på avdelningen en våning ner. Dom tog bort emla-plåstret och skulle sticka henne men henne blodkärl gömde sig riktigt bra och efter en liten stund fick dom lov att sluta, då rullade krodiltårarna på Sagas kinder och hon ville hon inte alls ligga kvar där. Dom förklarade snabbt för mig att dom inte kan ge sova-medlet i spruta länge eftersom dom inte kunde sticka henne så hon skulle istället få andas sova-gas, dom började lite lätt med vanlig syr-gas tills jag lyckades hålla still hennes lilla huvud och hon andas i masken, då slog dom på sova-gasen och jag såg hennes fina ögon börja rulla mer och mer, en kort stund senare var hon helt borta och läkaren frågade hur det gick för mig och jag inte fram någonting förutom en svag huvudskakning. Narkosläkaren berättade att nu sover hon och en gullig tjej ledde mig ut och förklarade en gång till vad som hände. Sakta men säkert gick det in - min dotter var helt borta och låg på en smal, grön operationssäng och jag hade ingen som helst kontroll på situationen längre. Jag var ganska överflödig för en stund i min dotters liv. 

Prick en timme senare ringde dom och sa att började bli klara på operation och skulle precis köra henne till uppvaket där vi skulle sitta ner i väntrummet och vänta tills dom kom ut och hämtade oss, innan dess hann läkaren som opererade kom ut och berättade att allting hade gått jätte bra och att han förstod att det hade gjort ont på min lilla tjej, hennes bråck var lika stort som hans tumme och det är tydligen ett väldigt stort bråck. Den korta stunden vi satt och väntade kändes som flera timmar, till slut öppnade en sköterska dörren och släppte in oss och jag hörde min dotter skrika värre än någonsin. Vi kom fram till hennes säng och hon bara skrek för full hals rakt ut, utan att ens själv veta om det. Hon var fortfarande så långt bort från oss. Jag klappade och pussade på henne, jag viskade i hennes öra och till slut lugnade hon sig och sov djupt igen, då sa läkaren åt mig att jag absolut inte fick röra henne eller prata med henne, för såhär små barn måste vakna långsamt. Så där log min lilla flicka med syrgas och narkosröd i hela ansiktet och det kändes verkligen förjävligt att se henne så borta. Ett några fler panikskrik vaknade hon till liv lite mer och hade så ont, en sköterska kom med en morfin spruta och sa att efter att hon fått den här så tar det bara några minuter sen är hon borta igen och mycket riktigt, hon sov gott en stund till innan hon vaknade till liv en gång och var kontaktbar, sen sov hon några minter och var vaken i några innan man egentligen kunde säga att hon var vaken på riktigt, men när hon väl var vaken så var hon fullproppad med morfin och var ganska borta och trött. Ögonen var inte alls med och hon var så långt ifrån sig själv man bara kan bli. 

Att se sitt bästa såhär är bland det värsta jag varit med om..

   Äntligen orkade hon hålla ögonen öppna fast hon

var totalt ointresserad av kontakt

Vi fick komma ner till avdelningen igen efter ca en och en halv timme på uppvaket och då kom Patrik & Wilma och hälsade på lilla Saga, dom hade precis varit hos läkaren med Wilmas höft. Saga var så liten och ämlig, hon kräktes hela tiden. Hon mådde illa och hade ont i magen, fick inte behålla någonting på hela dagen och var pigg små korta stunder innan hon bara låg rakt upp och ner i sängen och ville nog krypa ur sitt eget skinn. Hon såg så ämlig ut när hon låg i sängen helt borta med sin lilla dropppåse och nål i foten. Framåt kvällen hade Saga fortfarande inte fått behålla så lite som en klunk vatten eller sagt så dom var lite osäkra på ifall vi skulle få åka hem eller inte och både vi och vi var glada över att hon hade fått dropp så länge som hon hade. Men när kvällsfickat dukades fram tog det vändning, helt plötsligt fick hon behålla fyra smörgårsrån med smör och lite blåbärssoppa. Äntligen fick vi andas ut! Äntligen verkade det vända och vi fick till slut åka hem sent i onsdags kväll. 

Saga gjort ett försök till att lägga pussel när vi kom upp avdelningen men gav upp efter någon minut, tröttheten och morfinet satt fortfarande i för mycket

   Så det såg ut såhär en lååång stund istället

   Världens bästa moster Wilma på besök

   Efter en lång stunds vila gjorde Saga ett försök till att måla tillsammans med Wilma, efter en stund kom det "mamma, jag orkar inte.. bär mig till sängen!"

   Sen sov hon middag i flera timmar och narkosen gjorde att ingenting kunde väcka henne, allt liv som var runt omkring hade väckt henne på två röda annars.. 

   Framåt kvällen hade hon fått tillbaka lite, lite färg i ansiktet och med lite blåbärssoppa i magen och runt munnen orkade hon rita en stund, tills snälla Karin kom och sa att hon kände sig okej med att vi åkte hem, om vi lovade att ringa om hon fortsatte kräkas.. Men tack och lov - det slapp vi! :)

Nu äntligen har vi fått sätta en stor punkt för det onda som fanns i min lilla tjej och ställde till det. <3