Senaste inläggen

Av Marlie - 17 september 2013 21:54
Det här inlägget är lösenordsskyddat.
Lösenord:  
ANNONS
Av Marlie - 14 september 2013 19:59

Året då min dotter skulle börja skolan kom ikapp oss..


Nu är hösten här och skolan drog igång för några veckor sedan och det är med blandade känslor för både mig och min älskade unge. Det är nytt, annorlunda, spännande och en smula läskigt, eller kanske till och med lite mer än en smula.. Svårt att bestämma mig.


I våras tackade vi av en perfekt dagmamma som gav oss några helt fantatiska år. Hon är en trygg, kärlekssfull och så otroligt omtänksam människa som lärt mig och Saga väldigt mycket. Stundvis kändes hon som mer än en dagmamma, lite mer som en extra gammal för Saga.


Sommaravslutningsmiddagen hos dagmamman i år var lite extra spännade i år. Saga var mallig över att hon var en av dom som faktikt skulle vidare till skolan och i mig bubblade massor av känslor. Jag var självklart otroligt glad över att min rara unge såg fram emot att få gå till skolan när sommarlovet var över men jag kände också att vi satte punkt för en stor del i Sagas liv, vi avslutade kapitlet "dagisbarn" den kvällen och jag kunde inte förstå att hon hunnit bli så stor.
Hade hon verkligen blivit så stor att hon skulle klara av att lämna dagmammans trygga vardag? Ja, antaligen. Den stora frågan var nog egentligen - var jag redo att lämma dagmammans trygga vardag? Nja! Jag var inte ett dugg redo. Jag trivdes med att lämna min dotter till en person jag känner & litar på fullt ut. Jag tyckte det var skönt att säga godmorgon till vår dagmamma varje morgon, som känner min dotter utan & innan. Det var så enkelt. Jag kände till deras rutiner och visste att dom funkade bra för min dotter.


Sommarlovet var där och solen sken, Saga bubblade av sommarkänslor precis som hennes mamma. Sommarlovet drog på och plötsligt var dagen D här, vi skulle till skolan och jag hade vant mig vid tanken och Saga var laddad till tusen..

Som vi hade pratat, längtat hela sommaren, vi såg fram emot det med spänning och glädje tillsammans.


Sen sa det bara pang.


Varför måste jag till skolan!
Jag vill inte vara där!

Jag vill inte åka till skolan!


Är några av meningarna jag hör varje morgon.


Jag vet ju att hon trivs, hon är glad och det dom gör på dagarna gör hon mer än gärna. Hon leker med gamla trygga kompisar från dagis och har börjat skapa nya relationer. MEN ändå ska vi kämpa varje morgon. Varör? Varför i hela friden ska det behöva vara så? Min rara unge vägrar släppa mig ur sikte och skulle helst av allt sitta ihop med mig just nu. Visst, mina lämningar har sällan varit helt smärtfria men det här är helt knasig. Att starta varje dag med tårar och hennes små händer som absolut inte släpper mig är tungt. Det gör ont, det svider i hela själen och även om jag vet att jag inte överger henne så känns det som om att det är det jag gör, gång på gång. Jag vet att tårarna är borta och att hon är ganska glad och tycker det är roligt efter en stund, men vad hjälper det när jag lämnar min underbara dotter med tårar och det sista jag hör är "mamma, jag vill inte att du går!"  Just i den stunden hjälper ingenting.. Det gör bara ont.


Vi har haft ett lära-känna-samtal med en av Sagas pedagoger på skolan och jag trivs väldigt bra med henne och har gjort från första stund. Hon utstrålar snällhet, värme och "jag-trivs-så-bra-med-mitt-jobb!"  Och hon bekräftar att min dotter verkar trivas i skolan och det är otroligt viktigt för mig att höra just nu. Det är ord som får mig att fortsätta känna min trygg och stark i att peppa och ladda min dotter varje morgon för skolan. Även Saga har hittat en trygghet och tycker väldigt mycket om sin fröken. Tack & lov! Jag bara hoppas och önskar att det kunde gör mina lämningar lite enklare. Det behövs. Jag behöver det. Saga behöver det.

Vi kämpar på och vår fina fröken har lovat att hjälpa oss så mycket hon bara kan, med och utan hjälp från andra.


Och min mage säger.. att lämningarna på skolan egentligen inte har med skolan att göra. Min fina dotter vill inte för någonting i hela världen skiljas från mig någongång, under några några som helst omständigheter. Vår relation som vi byggt upp från dag ett är på gott och ont, när det blir såhär.


Att någonting kan svida så i hela kroppen.. Puhh!

ANNONS
Av Marlie - 21 januari 2013 15:26

Sista veckans nyckelord - Frustration. Vanmakt. Ilska. Irritation. 


Tårarna rullar nerför hennes kinder, hennes blick ber för glatta livet, hennes söta läppar bildar ett hjärtskärande nej och jag får tvinga. hålla fast. kämpa emot. Det är då mitt sköra mamma-hjärta dundar i golvet och går i miljoner bitar, det är då jag får anstränga mig för att rösten ska bära, det är då jag tittar på henne med jag-älskar-dig-mest-i-hela-världen-och-jag-sviker-dig-aldrig-blicken.


Jag är trött väntrum, läkare, pluppar, konstiga sjukdomar, mediciner, nålar, apotek och jag vet fan inte allt.


Vadå, varför då - är vad ni tänker nu. Ni har varit hos läkare två gånger sista veckan.

Näej, det må inte vara mycket. Jag vet, jag förstår & är fullt medveten om alla dom som har det värre, men det här räcker för att mitt hjärta ska skrika -neej, det räcker nu! Ge oss ett år utan Akis, blod & sprutor. Snälla? Dagarna, veckorna & åren tickar på och jag måste tvinga min dotter på konstiga läkarundersökningar och provtagningar mot hennes vilja, varje gång försöker jag förklara och få henne att förstå varför, men puh. Det är svårt. Det är knepigt. Jag vill välja mina ord. Jag vill inte få henne att tro någonting tokig.


Och än är det inte slut. Men mitt hjärta, min själ & mitt samvete mot det finaste jag har vill inte mer. Jag avskyr att se henne så besviken, jag gillar inte att behöva känna hennes tårar mot min hals och hur hennes lilla kropp skakar i min famn. Det är inte rättvist. Sist vi checkade ut från Akis trodde jag vi var klara med konstigheter men icke. Ge mig kraft att orka köra över hennes vilja, stå emot hennes tårar och tvinga henne till det där nödvändiga.


Två läkarbesök till är inbokade, sen kan det väl vara ordning och reda på vår blonda, rara & fina lilla kråka. Snälla?


Av Marlie - 8 juli 2012 21:29

Det har gått en vecka sedan jag lämnade det finaste jag har, min dotter, till sin pappa.

Det ska gå en vecka till innan jag får hem henne igen.

Det här är ren tortyr.


Varje barnledig vecka är full av saknad och längtan, men då vet jag att när jag kryper ner i säng på söndagen så är det sista natten själv för den här gången, men idag är det inte så. Imorgon kommer hennes rum, hennes säng och min själ eka mer tomt än någonsin. Jag vill ha henne hos mig, mest hela tiden och jämt. Känna henne nära, känna hennes lukt och vämre, höra hennes skratt. Höra hur hon viskar "jag älskar dig, mamma" innan  hon somnar i min famn.


Idag ringde jag henne, jag fick höra hennes röst. Den där rösten som fyller min kropp med lugn och lycka. Hon bubblade på om veckan i Falkenberg med pappa & alla och jag hörde verkligen hur otroligt bra och roligt hon har haft det. Men nu var dom hemma i Bålsta igen och hon förstod inte varför hon inte fick komma till mamma på en gång. Hennes tårar rann och hennes lilla röst sprack och mitt hjärta gick sönder. Helvete! Känslan att inte få hämta sin dotter när hon vill vara med mig är.. jag vet inte om det går att beskriva med ord, men herregud vad ont det gör.


Nu räknar jag dagar, om sex dagar är hon hemma igen. På lördag vid halv tre är jag lyckligast på hela jorden, då får jag hålla min Saga i min famn igen. Låt veckan gå fort, snälla!



Den

Av Marlie - 10 juni 2012 23:00

Jag är så naken, jag är så sårbar, jag är så mänslig för Dig.


Ibland räcker det med några minuter och några ord för att allting ska förändras. Äntligen fick vi den stunden, äntligen fick jag prata, jag fick lyssna. Jag delade väldigt många tankar och känslor med dig, jag vågade visa mig svag och sårbar. Jag är otroligt lättad över att du vågade dela med mig, att du släppte in mig i ditt huvud. Jag behövde få en sista chans att få förstå dig och jag fick det. Du torkade mina tårar och du pussade mig på pannan exakt när jag behövde det som mest.


Du dök upp i mitt liv från ingenstans, det var ett sms som förändrade allting. Det förändrade mig och en stor del av mitt liv.. Du var den, den som fick mig att leva på ett nytt sätt. Du var den som visade mig så mycket. Du var den som fick mig att skratta på ett nytt sätt, du fick det att bubbla i hela min kropp. Du var den som tillförde så mycket, om än så bara för en kort tid.

 

Jag kan ibland önska att jag hade en av och på knapp, den hade varit mer än av. Då, nu och imorgon.

När allting kommer omkring så tvivlar jag otroligt mycket på mig själv i dom här stunderna, jag tvivlar inte en sekund på det du berättar och delar med mig, men vem är jag? Just nu ingen. Ingen för dig, ingen för mig. Absolut ingen. Jag vill vara någonting helt annat men jag vet, jag förstår. Livet fungerar såhär och det är inget konstigt. Vi kan inte alltid vara tajmade med varandra och det ska inte vara för enkelt - hur skulle vi då lära oss någonting?


Du har fått all information och jag vet att den snart är bortsuddad och det gör absolut ont. Allting gör ont.



Förlåt. Jätte förlåt.

Av Marlie - 6 maj 2012 21:26

Söndag kväll igen, puuh! Jag avskyr dessa kvällar, jag hatar morgondagen mer än någonting annat.


Att behöva uppleva dom här tårarna, att behöva handskas med besvikelsen gång på gång kör slut på mig. Var hämtar jag kraften till att vara den bästa, starkaste och mest övertygande mamman på hela jorden? Jag talar emot mig själv, jag ljuger för mig själv. Jag lurar mitt barn. Dom orden hon får höra är det sista jag vill säga, jag vill bara ta henne i min famn och bekräfta att hon aldrig behöver lämna min sida så länge hon inte vill. Men.. istället berättar jag gång på gång om hur roligt, bra och mysigt det är att få åka till pappa. Jag försöker stärka henne, jag försöker hjälpa henne att längta hem till pappa. Jag jobbar emot mig själv hela tiden och helvete vad det är svårt! Gaaaah!

Jag vet att hon har det bra där, jag vet att hon har roligt där, jag vet att hon får kärlek och närhet. Men.. vad hjälper det dom här stunderna? Vad gör det för skillnad när hon inte vill släppa min hand? Det är bortblåst när min dotter frågar mig om hon måste bo hemma hos sin pappa, och jag svarar ja, det måste du.. Men mitt hjärta, mitt mamma-jag, mitt mamma-ego skriker rakt ut. Hela jag vill pussa hennes panna och berätta att hon absolut inte måste bo där om hon inte vill. Jag VET att ett barn behöver båda sina föräldrar, hade jag inte varit införstod med det hade jag inte skickat iväg henne så förtvivlad gång på gång. 


Jag är livrädd, totalt livrädd för att hon en dag ska vakna och tycka att jag övergett henne, tro att hon inte är det viktigaste för mig. Tänk om hon någon dag vänder mig ryggen för att jag inte lät henne stanna... Skulle det hända skulle jag dö inombords, det skulle bli svart.

 

Vi kämpar vidare..

Av Marlie - 29 april 2012 20:39

I lördags fick jag någonting jag har väntat på.. Jag fick ett sms och lyckan infann sig totalt och tårarna bara rann. Jag fick veta att min fina vän åkt in till förlossningen, jag fick en liten uppdatering, jag fick vara med, jag fick dela. Det värmde hela mitt hjärta och efter många timmar fick jag ett nytt sms - ett litet flickebarn har för första gången sett dagens ljus och min fina vän har fått hålla sitt underverk i sin famn och känna värmen, doften och kärleken från sin lilla dotter. Två blev tre och det är en känsla som är helt otrolig. Jag är alldeles rörd & glad för er skull, jag vill bara ert bästa och önskar er det finaste. Grattis underbara ni, hon är helt fantastisk.. <3

 

Välkommen till världen, lilla Felicia! <3

Av Marlie - 15 april 2012 00:05

Jag är vilse. Jag är borta. Jag är långt, långt härifrån och det är läskigt. Jag hör inte hemma där, här eller någonstans. Jag bara är.


Jag rasade, klättrade en liten bit och ramlade ännu hårdare. Min insida gick i bitar och nu är jag tom. Helt tom. Jag känner mig ensam i ett fullsatt rum. Jag känner själv hur mina skratt och min blick saknar mening. Hur når man fram till världen när man saknar känslor? Känner mig totalt dödad, totalt avstängd, totalt väck & förvirrad. Mina orden för att försöka förklara är slut och jag kan inte göra mig förstådd. Behovet att bli förstådd blir mindre och mindre, jag når ändå inte fram, inte dit jag vill. Jag känner mig bara uttömd, slut, färdig.. Tomheten ekar och alla ljusen är släckta!


Jag saknar mig själv, och det som kunde ingå.

Om mig och bloggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Nyaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Läsvärda bloggar

Hur många läser bloggen?

Följ bloggen

Följ den nakna sanningen om mitt liv med Blogkeen
Följ den nakna sanningen om mitt liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se