Ett vanligt fenomen som förälder är att man ställer höga krav på sig själv. Alldeles för höga krav!

Jag vet själv hur jag har fungerat, jag vet hur många andra fungerar. Man vill vara en super-morsa eller super-farsa dygnet runt, alla dagar på året. Vi glömmer bort att vi bara är människor, vi glömmer bort att alla har dåliga stunder. Jag tycker alla ska försöka påminna sig själva om att det är okej! Vem har inte vaknat en morgon och önskat att man bara fick vända sig om och somna om, för resten av dagen? Den känslan har nog alla upplevt någongång. Om inte, good for you! Jag försöker påminna mig själv om det dom dagarna då min dotter är sådär extra gnällig, inte ens barn kan vara på topp jämt. Så det så! Kom ihåg det!

Vem har inte mött långa uppförsbackar i terräng någon gång? Vi går igenom faser i våra liv som inte är enkla, det kan vara period som äter oss levande och då kan man inte vara en super-förälder eller en glad prick dygnet runt. Jag anser att man blir den där super-förälder om man själv kan inse sina brister, om man accpeterar läget och istället lär sig prata med sina barn. Våra älskade ungar är så otroligt mycket klokare än vad vi tror och dom tar till varje litet ord vi säger. Hitta era stunder där ni bara är tillsammans och prata. Om inte vi visar våra barn att känslor är okej, hur ska dom då lära sig att leva med sina egna känslor? Dom behöver se sina föräldrar glada, arga, lyckliga, ledsna, svikna, kära och så mycket mer för att själva lära sig handtera situationer, motgångar och flyt i livet.

Sänk kraven på dig själv och inse att trots att du är förälder så är du bara en människa med känslor som påverkas av livet, bli inte besviken på dig själv utan prata med dina barn. Förklara, älta och utvecklas tillsammans med dina barn. Dom älskar dig mer än livet och du sviker dom inte för att du visar dina känslor!

Känslan att få vara genomskinlig och sårbar inför rätt person är en blandad känsla, det är en känsla som både skrämmer mig och gör mig lycklig. Att få dela goda och onda ting med någon är något av det finaste man kan göra. Jag tycker om att ha någon i mitt liv som frågar hur jag mår, hur dagen har varit, om det hänt någonting speciellt. Jag tycker det är en härlig känsla att få dela och bolla viktiga och oviktiga saker med någon över en middag, en stund i bilen eller på kvällen i sängen. Jag älskar att få lyssna på någon som bara pratar, berättar och delar med mig, jag uppskattar väldigt mycket när någon gärna lyssnar på mig oavsett vad jag bubblar på om.

Tyvärr kan det gå väldigt fort från att vara genomskinlig och sårbar till att bli osynlig. Känslan att vara osynlig hos en viktig person är svår. Det är en känsla jag får kämpa med dygnet runt, någonting som sårar mig på många sätt. Jag blir väldigt påverkad, kanske finns dom som tycker att jag reagerar för mycket men jag är inte gjord av sten. Jag kan inte bara stänga av mina tankar och känslor, även om det skulle vara väldigt praktiskt just nu. Det skulle rädda mig på alla sätt.

Att vara osynlig och ignorerad är tufft och jag önskar så..

.. jag inte får förstå.

Jag känner mig korkad när jag inte får chansen att förstå saker. När någon inte vill förklara för mig så känns det meningslöst. Jag känner mig lurad, ensam och uppgiven. Jag var tydlig med att jag inte bad om någonting, jag förväntade mig ingenting, jag bad aldrig om några löften. Självklart fanns det hopp, det gör det alltid. Utan hoppet har man inga drömmar, inget att fantisera om eller sträva efter. Men nu finns inte ens det.. Hoppet försvann för några dagar sedan, jag har insett den bittra sanningen att det är såhär det kommer bli, och vara. Det är sånt som händer, men vad hände med ärligheten och uppriktigheten?

Jag har precis som många andra byggt upp mina murar för att överleva. Jag har byggt murar i många år och det gör det väldigt svårt att släppa in någon på livet, jag kämpade emot för att inte bli läst som en öppen bok men jag var genomskinlig, för dig. Jag vaknade en morgon och min egen kontroll var som bortblåst. Jag var fast. Jag lät murarna rasa en aning och det kändes bra.. För en stund. Nu ikväll har jag facit - jag släppte för mycket till ingen nytta. Jag lurade mig själv.

Tänk om..

För en tid sedan fick jag frågan "Vad drömmer du om här i livet?" och jag blev paff. Vad drömmer jag om? Ska man drömma stort eller drömma lagom? Jag vill hitta ett mellanting. Jag vill sväva fritt, men ändå snudda vid jorden. Jag vill vara mänsklig men ändå speciell. Det tror jag är en bra kombo, ruggigt bra faktiskt. Det satsar jag på. Tjing för det!

Jag tänker inte skrika ut mina drömmar, jag tänker inte dela mina drömmar om livet här och nu. Jag är väldigt öppen och sitter inte på många hemligheter om mig själv, men just mina drömmar passar inte in här. Jag vill bara dela mina drömmar med människor som betyder någonting. Människor som bryr sig om och ser mig på djupet. På riktigt.

Det jag egentligen vill är att Ni ska tänka på vad ni drömmer om här i livet? Vad vill ni ha? Vad vill ni göra? Vad önskar ni mest? Vad skulle ni önska om ni får tre önskningar av anden i lampan?

Stanna upp, se dig om och dröm fritt.

Jag är 25 år gammal och känner att livet bara blir bättre, enklare och roligare. Jag har trott många gånger att den här åldern är den bästa, sen kom en ny och jag upplevde en aha-upplevelse. Yeeei! Jag njuter, glider med och bara är. Jag ser livet som otroligt roligt och enkelt, dom få motgångarna jag möter rycker jag på axlarna åt och skakar av mig. Det är enklast, då får man fortsätta skratta och ett gott skratt förlänger livet. Det här är en lättsamhet jag önskar att jag kan bära med mig resten av mitt liv, jag hoppas att min dotter kan dansa sig igenom livet med samma tänk, jag ska smitta av mig på henne så gott det bara går.

Vad exakt gör livet enkelt, roligt och bäst? Det går inte att sätta fingret på något, jag tror det är en blandning av allt, en lagom skopa av det fantastiska & underbara.

Gör som mig - le och låt livet smaka sött.

Jag ler utan känsla. Jag gråter utan känsla. Jag är full av känsla och känslor.

Jag är tom, jag är full. Jag förstår ingenting, jag förstår allting.

Jag har världens bästa vänner, en otroligt underbar familj och en dotter som jag älskar till månen och tillbaka, tusen gånger om. Jag känner mig lyckligt lottad! Jag är full av energi. Men vad för energi?

Jag är så förbannat tom. Samtidigt.

Luddigt? Oklart? Konstigt? Javisst! Ungefär sån är jag, ungefär så känns jag, ungefär så är det. Livet är konstigt, när man minst anar det.