den nakna sanningen om mitt liv

Jag blickar utåt, men jag ser ingenting. Jag ler, men det betyder ingenting. Jag använder ordet bra, men det är ett tomt ord.

Jag har saknat lugnet jag fick smaka på en liten stund den här helgen, jag behöver det där lugnet i min kropp jämt. Jag önskar jag kunde hitta det, på egen hand.. Men det stormar inombords, mest hela tiden. Jag har blåst med länge nu och det gör ont vid varje klippa, liten som stor. Herregud, vad har jag försökt inbilla mig själv? Jag är ju makalös. Jag har testat många saker sista veckorna, men nu tänker jag bara blåsa med för jag orkar inte kämpa emot mer.. Efter regn kommer solsken.

Alla sårar, den sista dödar.

Söndag kväll igen, puuh! Jag avskyr dessa kvällar, jag hatar morgondagen mer än någonting annat.

Att behöva uppleva dom här tårarna, att behöva handskas med besvikelsen gång på gång kör slut på mig. Var hämtar jag kraften till att vara den bästa, starkaste och mest övertygande mamman på hela jorden? Jag talar emot mig själv, jag ljuger för mig själv. Jag lurar mitt barn. Dom orden hon får höra är det sista jag vill säga, jag vill bara ta henne i min famn och bekräfta att hon aldrig behöver lämna min sida så länge hon inte vill. Men.. istället berättar jag gång på gång om hur roligt, bra och mysigt det är att få åka till pappa. Jag försöker stärka henne, jag försöker hjälpa henne att längta hem till pappa. Jag jobbar emot mig själv hela tiden och helvete vad det är svårt! Gaaaah!

Jag vet att hon har det bra där, jag vet att hon har roligt där, jag vet att hon får kärlek och närhet. Men.. vad hjälper det dom här stunderna? Vad gör det för skillnad när hon inte vill släppa min hand? Det är bortblåst när min dotter frågar mig om hon måste bo hemma hos sin pappa, och jag svarar ja, det måste du.. Men mitt hjärta, mitt mamma-jag, mitt mamma-ego skriker rakt ut. Hela jag vill pussa hennes panna och berätta att hon absolut inte måste bo där om hon inte vill. Jag VET att ett barn behöver båda sina föräldrar, hade jag inte varit införstod med det hade jag inte skickat iväg henne så förtvivlad gång på gång. 

Jag är livrädd, totalt livrädd för att hon en dag ska vakna och tycka att jag övergett henne, tro att hon inte är det viktigaste för mig. Tänk om hon någon dag vänder mig ryggen för att jag inte lät henne stanna... Skulle det hända skulle jag dö inombords, det skulle bli svart.

Vi kämpar vidare..

I lördags fick jag någonting jag har väntat på.. Jag fick ett sms och lyckan infann sig totalt och tårarna bara rann. Jag fick veta att min fina vän åkt in till förlossningen, jag fick en liten uppdatering, jag fick vara med, jag fick dela. Det värmde hela mitt hjärta och efter många timmar fick jag ett nytt sms - ett litet flickebarn har för första gången sett dagens ljus och min fina vän har fått hålla sitt underverk i sin famn och känna värmen, doften och kärleken från sin lilla dotter. Två blev tre och det är en känsla som är helt otrolig. Jag är alldeles rörd & glad för er skull, jag vill bara ert bästa och önskar er det finaste. Grattis underbara ni, hon är helt fantastisk.. <3

Välkommen till världen, lilla Felicia! <3

Jag är vilse. Jag är borta. Jag är långt, långt härifrån och det är läskigt. Jag hör inte hemma där, här eller någonstans. Jag bara är.

Jag rasade, klättrade en liten bit och ramlade ännu hårdare. Min insida gick i bitar och nu är jag tom. Helt tom. Jag känner mig ensam i ett fullsatt rum. Jag känner själv hur mina skratt och min blick saknar mening. Hur når man fram till världen när man saknar känslor? Känner mig totalt dödad, totalt avstängd, totalt väck & förvirrad. Mina orden för att försöka förklara är slut och jag kan inte göra mig förstådd. Behovet att bli förstådd blir mindre och mindre, jag når ändå inte fram, inte dit jag vill. Jag känner mig bara uttömd, slut, färdig.. Tomheten ekar och alla ljusen är släckta!

Jag saknar mig själv, och det som kunde ingå.

Ett vanligt fenomen som förälder är att man ställer höga krav på sig själv. Alldeles för höga krav!

Jag vet själv hur jag har fungerat, jag vet hur många andra fungerar. Man vill vara en super-morsa eller super-farsa dygnet runt, alla dagar på året. Vi glömmer bort att vi bara är människor, vi glömmer bort att alla har dåliga stunder. Jag tycker alla ska försöka påminna sig själva om att det är okej! Vem har inte vaknat en morgon och önskat att man bara fick vända sig om och somna om, för resten av dagen? Den känslan har nog alla upplevt någongång. Om inte, good for you! Jag försöker påminna mig själv om det dom dagarna då min dotter är sådär extra gnällig, inte ens barn kan vara på topp jämt. Så det så! Kom ihåg det!

Vem har inte mött långa uppförsbackar i terräng någon gång? Vi går igenom faser i våra liv som inte är enkla, det kan vara period som äter oss levande och då kan man inte vara en super-förälder eller en glad prick dygnet runt. Jag anser att man blir den där super-förälder om man själv kan inse sina brister, om man accpeterar läget och istället lär sig prata med sina barn. Våra älskade ungar är så otroligt mycket klokare än vad vi tror och dom tar till varje litet ord vi säger. Hitta era stunder där ni bara är tillsammans och prata. Om inte vi visar våra barn att känslor är okej, hur ska dom då lära sig att leva med sina egna känslor? Dom behöver se sina föräldrar glada, arga, lyckliga, ledsna, svikna, kära och så mycket mer för att själva lära sig handtera situationer, motgångar och flyt i livet.

Sänk kraven på dig själv och inse att trots att du är förälder så är du bara en människa med känslor som påverkas av livet, bli inte besviken på dig själv utan prata med dina barn. Förklara, älta och utvecklas tillsammans med dina barn. Dom älskar dig mer än livet och du sviker dom inte för att du visar dina känslor!

Känslan att få vara genomskinlig och sårbar inför rätt person är en blandad känsla, det är en känsla som både skrämmer mig och gör mig lycklig. Att få dela goda och onda ting med någon är något av det finaste man kan göra. Jag tycker om att ha någon i mitt liv som frågar hur jag mår, hur dagen har varit, om det hänt någonting speciellt. Jag tycker det är en härlig känsla att få dela och bolla viktiga och oviktiga saker med någon över en middag, en stund i bilen eller på kvällen i sängen. Jag älskar att få lyssna på någon som bara pratar, berättar och delar med mig, jag uppskattar väldigt mycket när någon gärna lyssnar på mig oavsett vad jag bubblar på om.

Tyvärr kan det gå väldigt fort från att vara genomskinlig och sårbar till att bli osynlig. Känslan att vara osynlig hos en viktig person är svår. Det är en känsla jag får kämpa med dygnet runt, någonting som sårar mig på många sätt. Jag blir väldigt påverkad, kanske finns dom som tycker att jag reagerar för mycket men jag är inte gjord av sten. Jag kan inte bara stänga av mina tankar och känslor, även om det skulle vara väldigt praktiskt just nu. Det skulle rädda mig på alla sätt.

Att vara osynlig och ignorerad är tufft och jag önskar så..

.. jag inte får förstå.

Jag känner mig korkad när jag inte får chansen att förstå saker. När någon inte vill förklara för mig så känns det meningslöst. Jag känner mig lurad, ensam och uppgiven. Jag var tydlig med att jag inte bad om någonting, jag förväntade mig ingenting, jag bad aldrig om några löften. Självklart fanns det hopp, det gör det alltid. Utan hoppet har man inga drömmar, inget att fantisera om eller sträva efter. Men nu finns inte ens det.. Hoppet försvann för några dagar sedan, jag har insett den bittra sanningen att det är såhär det kommer bli, och vara. Det är sånt som händer, men vad hände med ärligheten och uppriktigheten?

Jag har precis som många andra byggt upp mina murar för att överleva. Jag har byggt murar i många år och det gör det väldigt svårt att släppa in någon på livet, jag kämpade emot för att inte bli läst som en öppen bok men jag var genomskinlig, för dig. Jag vaknade en morgon och min egen kontroll var som bortblåst. Jag var fast. Jag lät murarna rasa en aning och det kändes bra.. För en stund. Nu ikväll har jag facit - jag släppte för mycket till ingen nytta. Jag lurade mig själv.

Tänk om..