Inlägg publicerade under kategorin Jag tycker, tänker & känner

Av Marlie - 29 mars 2016 08:17

Bålsta var ganska nytt för mig och Camilla visade mig allt & alla. Jag var 17, eller kanske 18. Det var hemmafest. Det var Camillas barndomsvänner och där i soffan satt han, han den där killen som var lite roligare, lite snyggare, lite märkvärdigare och framförallt mycket mer intressant än dom andra. Det var den killen jag hånglade med hela natten.


Det var den killen som 10 år senare skickar ett meddelande till mig, bara sådär. Och allting förändrades...


Det var en helt vanlig lördag hösten tvåtusenfjorton. Jag och Veronika står vid mattorna på ikea och diskuterar en svartvit zickzack-matta, som än idag hänger på samma ställe, som min telefon plingar. Jag tittar på skärmen, stannar upp och känner hur lite för många tankar springer genom huvudet. Han? Vad vill han mig? Vet han ens vem jag är idag? Kommer han ihåg mig? Eh! Lägger ner telefonen och tänker först att det där struntar jag i, jag har ju faktiskt pojkvän. Det är inte många minuter som hinner gå innan nyfikenheten tar över - vad vill han liksom? Nä, jag måste veta! Öppnar, läser, läser igen och svarar.. Snabbt är samtalet igång men dör ungefär lika fort igen när det kommer fram att jag har pojkvän. Hmm! Fortfarande nyfiken, vad ville han? Raderar konversationen och skakar av mig nyfikenheten. Inte mer med det.


Mitt dåvaranade förhållande tar slut, månaderna går och en morgon i slutet av maj tvåtusenfemton när jag vaknar har jag ett meddelande från honom, vad nu? Igen? Jag svarar och väntar spänt på att han ska vakna och prata med mig... Timmarna går sakta och jag känner mig som ett barn på julafton. Plötsligt plingar telefonen och på skärmen står hans namn. Det suger till i magen och jag känner mig mer nyfiken än vad jag någonsin gjort.


Aldrig förr har någonting känts så naturligt från första stund. Och aldrig förr har någonting varit så underligt från första stund. Är det verkligen han? Det är hans namn men det är inte han. Det är inte den han jag trodde. Han är så mycket mer än vad jag någonsin trott, tänkt eller hoppats. Han överraskar, gång på gång. Jag trodde inte han mindes, jag trodde inte han hade koll på mig, jag trodde aldrig han lagt märke till mig som jag gjort varje gång jag sett honom på centrum eller när han varit på mina jobb. Jag har spanat varje gång, jag har undrat varje gång, jag har funderat på om han ens vet vem jag är. Jag har velat säga hej, men inte vågat. Jag har spanat i smyg och tänkt att den blyg, anonyma tjejen inte får den snygga, tuffa killen. Men fel, fel fel.. Han har haft koll på mig! Han kom ihåg, han visste. Jag var inte så anonym som jag trodde och han var absolut inte den tuffa killen.


Det tog bara några ynka timmar innan jag var säker på att jag måste få träffa honom, snart. Det tog bara några ynka dagar innan jag tänkte på honom hela tiden. Det tog bara en ynka vecka innan jag fick träffa honom, och då.. då visste jag! Jag behöver den här mannen i mitt liv, han måste bli min!


Nu, snart ett år senare är han så mycket min och jag älskar honom mer än ord kan beskriva.




Tack älskling, för att du valde just mig.

ANNONS
Av Marlie - 11 november 2014 21:48

Det är inte ens en månad kvar. Inte ens tre veckor kvar.

Herregud.


Det är två veckor och fem dagar. Det är nitton dagar kvar. Va vadå? Nitton dagar! Det är inte ens tjugo dagar kvar.

Håll i hatten. Jag är nervös. Jag är pirrig.


Det är omöjligt. Jag har drömt om det här i hela mitt liv. Typ. Och nu är det nitton dagar kvar.


Jag drömmer om misslyckade bröstoperationer.  Jag googlar tuttar fler gånger per dag än vad alla killar på jobbet tillsammans gör på ett år. Jag läser allt jag kan komma åt. Bra och dåligt. Jag mailbombar min kirurg.


Vad är jag rädd för? För stora bröst! För små bröst! För hängiga bröst! För höga bröst! För putiga bröst!

Vad längtar jag efter? Stora bröst. Fasta bröst. Hellre för höga än för låga. Putiga från något runt? Omöjligt.

Som ni märker finns det inte en ända logisk tanke just nu. Det snurrar på bra i huvudet och jag ser verkligen fram emot det här med skräckblandad förtjusning. 


Dom två största och egentligen ända beslut i det här är kvar - vilken typ av inlägg och vilken storlek!

Nu undrar ni, vadå? Ska du operera dig om inte ens tre veckor och det där har du inte bestämt än? Nix, inte alls faktiskt.


För och nackdelar. Ja, det finns. Massor, av båda två.


Allergan VS Mentor.

Den svåraste, tuffaste och mest långdragna match i hela mitt liv.


Storleken? Den lilla, sista pusselbiten faller på plats när jag bestämt vilken typ av implantat. För jag har ett hum. Tack och lov.


Och inte nog med nya bröst. Vi inför nya rutiner här hemma. Från och med sjunde decmeber kommer mitt lilla barn, min Saga, sova i egen säng. Hon sover för nära för att få sova med sin nyopererade mamma full av stygn och svullna bröst. Men oj vad det känns knasigt att hon ska börja sova i egen säng, i eget rum efter 7,5 år.



ANNONS
Av Marlie - 29 september 2014 19:13

"Tränar du mycket!? Du ser fit ut!" 




 


Hemmaträning! 

  

    

Av Marlie - 6 maj 2012 21:26

Söndag kväll igen, puuh! Jag avskyr dessa kvällar, jag hatar morgondagen mer än någonting annat.


Att behöva uppleva dom här tårarna, att behöva handskas med besvikelsen gång på gång kör slut på mig. Var hämtar jag kraften till att vara den bästa, starkaste och mest övertygande mamman på hela jorden? Jag talar emot mig själv, jag ljuger för mig själv. Jag lurar mitt barn. Dom orden hon får höra är det sista jag vill säga, jag vill bara ta henne i min famn och bekräfta att hon aldrig behöver lämna min sida så länge hon inte vill. Men.. istället berättar jag gång på gång om hur roligt, bra och mysigt det är att få åka till pappa. Jag försöker stärka henne, jag försöker hjälpa henne att längta hem till pappa. Jag jobbar emot mig själv hela tiden och helvete vad det är svårt! Gaaaah!

Jag vet att hon har det bra där, jag vet att hon har roligt där, jag vet att hon får kärlek och närhet. Men.. vad hjälper det dom här stunderna? Vad gör det för skillnad när hon inte vill släppa min hand? Det är bortblåst när min dotter frågar mig om hon måste bo hemma hos sin pappa, och jag svarar ja, det måste du.. Men mitt hjärta, mitt mamma-jag, mitt mamma-ego skriker rakt ut. Hela jag vill pussa hennes panna och berätta att hon absolut inte måste bo där om hon inte vill. Jag VET att ett barn behöver båda sina föräldrar, hade jag inte varit införstod med det hade jag inte skickat iväg henne så förtvivlad gång på gång. 


Jag är livrädd, totalt livrädd för att hon en dag ska vakna och tycka att jag övergett henne, tro att hon inte är det viktigaste för mig. Tänk om hon någon dag vänder mig ryggen för att jag inte lät henne stanna... Skulle det hända skulle jag dö inombords, det skulle bli svart.

 

Vi kämpar vidare..

Av Marlie - 29 april 2012 20:39

I lördags fick jag någonting jag har väntat på.. Jag fick ett sms och lyckan infann sig totalt och tårarna bara rann. Jag fick veta att min fina vän åkt in till förlossningen, jag fick en liten uppdatering, jag fick vara med, jag fick dela. Det värmde hela mitt hjärta och efter många timmar fick jag ett nytt sms - ett litet flickebarn har för första gången sett dagens ljus och min fina vän har fått hålla sitt underverk i sin famn och känna värmen, doften och kärleken från sin lilla dotter. Två blev tre och det är en känsla som är helt otrolig. Jag är alldeles rörd & glad för er skull, jag vill bara ert bästa och önskar er det finaste. Grattis underbara ni, hon är helt fantastisk.. <3

 

Välkommen till världen, lilla Felicia! <3

Av Marlie - 10 april 2012 22:01

Ett vanligt fenomen som förälder är att man ställer höga krav på sig själv. Alldeles för höga krav!


Jag vet själv hur jag har fungerat, jag vet hur många andra fungerar. Man vill vara en super-morsa eller super-farsa dygnet runt, alla dagar på året. Vi glömmer bort att vi bara är människor, vi glömmer bort att alla har dåliga stunder. Jag tycker alla ska försöka påminna sig själva om att det är okej! Vem har inte vaknat en morgon och önskat att man bara fick vända sig om och somna om, för resten av dagen? Den känslan har nog alla upplevt någongång. Om inte, good for you! Jag försöker påminna mig själv om det dom dagarna då min dotter är sådär extra gnällig, inte ens barn kan vara på topp jämt. Så det så! Kom ihåg det!


Vem har inte mött långa uppförsbackar i terräng någon gång? Vi går igenom faser i våra liv som inte är enkla, det kan vara period som äter oss levande och då kan man inte vara en super-förälder eller en glad prick dygnet runt. Jag anser att man blir den där super-förälder om man själv kan inse sina brister, om man accpeterar läget och istället lär sig prata med sina barn. Våra älskade ungar är så otroligt mycket klokare än vad vi tror och dom tar till varje litet ord vi säger. Hitta era stunder där ni bara är tillsammans och prata. Om inte vi visar våra barn att känslor är okej, hur ska dom då lära sig att leva med sina egna känslor? Dom behöver se sina föräldrar glada, arga, lyckliga, ledsna, svikna, kära och så mycket mer för att själva lära sig handtera situationer, motgångar och flyt i livet.


Sänk kraven på dig själv och inse att trots att du är förälder så är du bara en människa med känslor som påverkas av livet, bli inte besviken på dig själv utan prata med dina barn. Förklara, älta och utvecklas tillsammans med dina barn. Dom älskar dig mer än livet och du sviker dom inte för att du visar dina känslor!

Av Marlie - 9 mars 2012 21:29

För en tid sedan fick jag frågan "Vad drömmer du om här i livet?" och jag blev paff. Vad drömmer jag om? Ska man drömma stort eller drömma lagom? Jag vill hitta ett mellanting. Jag vill sväva fritt, men ändå snudda vid jorden. Jag vill vara mänsklig men ändå speciell. Det tror jag är en bra kombo, ruggigt bra faktiskt. Det satsar jag på. Tjing för det!


Jag tänker inte skrika ut mina drömmar, jag tänker inte dela mina drömmar om livet här och nu. Jag är väldigt öppen och sitter inte på många hemligheter om mig själv, men just mina drömmar passar inte in här. Jag vill bara dela mina drömmar med människor som betyder någonting. Människor som bryr sig om och ser mig på djupet. På riktigt.


Det jag egentligen vill är att Ni ska tänka på vad ni drömmer om här i livet? Vad vill ni ha? Vad vill ni göra? Vad önskar ni mest? Vad skulle ni önska om ni får tre önskningar av anden i lampan?

 

Stanna upp, se dig om och dröm fritt.

Av Marlie - 14 februari 2012 22:52

Jag ler utan känsla. Jag gråter utan känsla. Jag är full av känsla och känslor.


Jag är tom, jag är full. Jag förstår ingenting, jag förstår allting.


Jag har världens bästa vänner, en otroligt underbar familj och en dotter som jag älskar till månen och tillbaka, tusen gånger om. Jag känner mig lyckligt lottad! Jag är full av energi. Men vad för energi?


Jag är så förbannat tom. Samtidigt.


Luddigt? Oklart? Konstigt? Javisst! Ungefär sån är jag, ungefär så känns jag, ungefär så är det. Livet är konstigt, när man minst anar det.


Om mig och bloggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Nyaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Läsvärda bloggar

Hur många läser bloggen?

Följ bloggen

Följ den nakna sanningen om mitt liv med Blogkeen
Följ den nakna sanningen om mitt liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se