Nu är det slut, jag är slut. Jag känner mig sänkt. Jag har ingen ork eller kraft - nej jag är inte sjuk fysiskt. Jag är matt inombords, känner mig ihålig och konstig. Ibland känner jag mig överflödig och ibland känner jag mig otillräcklig.

Jag orkar inte låtsas vara glad, nu måste jag få vara ledsen och deppig ett tag. Jag känner mig så full av känslor - för livet, för jobbet, för föräldrarskap, för precis ALLT som har med livet att göra.

Från och med nu kommer jag sluta låtsas le, det går inte mer.

Jag har ont, i min kropp. Varför? Mina händer och ben är ingen lek på morgonen. Mitt högra bröst ömmar och känns svullet.

Jag älskar min familj, mer än någonting annat. Utan er vore ingenting värt ett skit.

Det finns en i min släkt som är lite av allt för mig - han är min kusin, men han är också som en bror och nära vän. När han var mindre kunde han vara riktigt dryg och jobbig, precis som en lillebror. Men jag har alltid brytt mig om honom, precis som en lillebror. När vi var mindre och någon blev arg och sur på honom blev jag och kände att jag ville försvara honom. Men vid några tillfällen har han nästan agerat storebror och funnit där för mig, när jag fallit. När jag har mått lite sämre och varit ledsen. Och när han har lyssnat har jag känt mig litet och tyckt det varit skönt med någon som gett en axel att luta emot! I perioder har vi varit mer nära än andra, ibland pratar vi inte alls, men det gör ingenting. För är det någonting så ordnar det sig då.

Jag tror egentligen inte så många vet om hur speciell min kusin Jimmy är för mig, han har en stor plats i mitt hjörta!

Jag vet att vår relation har blivit speciell med tanke på att min underbara farbror Tobias och min underbara Nettan alltid har öppnat upp sitt hem för mig. Jag har alltid varit välkommen, ni har alltid funnit där för mig, ni har aldrig tvekat på låta mig vara en del av er fina familj. Ni har stor del i att jag är den jag är idag, ni har alltid och kommer alltid betydda oerhört mycket.

Jag älskar er!

Jag har SÅ mycket jag egentligen skulle vilja få ur mig. SÅ många tankar, SÅ många känslor. Men sidan skulle inte räcka till, ingen skulle orka läsa och jag skulle få leva med skrivkramp resten av livet.

Ibland tvivlar jag på livet, ibland tvivlar jag på mig, ibland tvivlar jag på kärlek. Ibland är allting bara suddigt och det skär i hjärtat. Under en tid i somras levde jag i värld full av lögner, en värld som två andra person byggde upp. En värld jag inte bad om att få leva i, en värld jag hatar. En värld jag inte ville vara med i. Jag fick inte välja, jag fick leva med svek och lögner. Jag fick ta att två människor behandlade mig respektlöst och vidrigt.

Det värsta är att jag idag står här och skäms, jag känner mig så oerhört dålig. Kan inte hitta rätt ord att beskriva min känsla rätt till hundra procent, men det här känslan är ni två skyldiga till och jag hatar det! Jag hatar er för det. Jag hatar att må såhär. Jag förstår inte varför...

Det finns ingen, absolut ingen på hela jorden som ska behöva utsättas för det här...

Eller jo, jag skulle rycka på axlarna om just du blev utsatt för det här!

Jag förstår inte hur man kan trivas i en vardag uppbyggd på lögner. Hur orkar man leva med sig själv när man inte är ärlig? Hur orkade ni? Hur kan man komma hem till sin familj och låtsas som allting är frid och fröjd?

Jag skulle aldrig, någonsin, orka leva med lögner. Behöva tänka mig för innan jag säger någonting, försöka hålla mig till en sanning som inte finns. Skulle inte klara av att leva i två världar.. Jag begriper inte, och kommer aldrig göra. Jag må kanske vara FÖR ärlig, enligt några, men jag trivs faktiskt med det. Om folk inte kan ta det jag känner och tycker så borde dom inte fråga, jag står för varenda ord jag säger, varenda tanke jag bär på. Jag slätar inte över, eller flätar in någonting. Jag är jag, kan man inte ta det så borde man ta ett steg tillbaka.

Jag kan inte låta bli att skratta när jag hör, ser eller läser saker ibland. Det finns så många patetiska människor på den här jorden, och jag har råkat ut för en av dom värsta, jag vet inte om jag ska skratta eller gråta... ?

Kan inte säga någonting annat än att man inte borde uttala sig om saker som man inte vet någonting om. När man inte känner till allt och drar till med sina egna tolkningar kan det inte bli något annat än fel och idiotiskt!

Jag är så förbannad less på dig!

Det finns rader här och där på internet som gör mig riktigt jävla förbannad! Jag vill bara skrika rakt ut, stanna hela världen och klappa till första bästa!!

FAN TA ALLTING! Ibland låter det som om att det är mitt fel.

Jag har inte gjort fel överhuvudtaget, jag har inte klantat mig och jag har ingen som helst skuld i det här, så det så!

Det finns ett ställe här på jorden som är finare än något annat. En plats som ligger mig varmt om hjärtat. Den här platsen har alltid varit underbar, så fridfull och full av glädje. På den här platsen har jag alltid kunnat vara mig och blivit så sjukt älskad, jag har blivit respekterad och uppskattad - ändå tills i sommar. Någonting hände och helt plöstligt var jag inte värd någonting, på en sekund blev jag den som låg ner och någon sparkade, värre än någonsin. Jag blev sparkad på den 18 juli, jag blev så förnedrad och lurad av dig, redan på mitt eget bröllop. Om man inte är full av glädje och respekt för två människor så borde man nog stanna hemma, där man inte kan skada andra!

Och det värsta av allt, allting har hänt på mitt underbara smultronställe.

Mitt underbara smultronställe, vårt underbara landställe i Åkersberga. En plats jag älskar, en plats där jag laddar om. En plats där jag hämtar livsglädje och enegeri, med folk som älskar mig. Med folk som jag älskar!

Jag längtar efter en sommar till, med underbara människor på mitt smultronställe i Åkersberga. Jag önskar av hela mitt hjärta att vårt Åkersberga alltid kommer finnas, på något sätt.

Jag hade uppriktigt sagt ångest när vi skulle ut till landet för att fira farmors födelsedag, jag var full av så mycket känslor. Jag visste inte om jag verkligen hörde hemma där ute något mer, jag tvivlade på starkt på det, tvivlade på allt. Jag mådde verkligen inte bra den eftermiddagen, hela besöket hos min söta farmor var faktiskt jobbigt. Jag var så full med känslor och tankar som bara kokade, som bara ville välla ut.. Men det är svårt, när alla runt omkring inte skulle ha förståelse, dom skulle aldrig i hela världen tycka att någonting sånt här är okej. Jag är rädd att dom skulle stänga sig och aldrig mer öppna sig för en person, och då blir det svårt för mig att leva vidare, tillsammans med den personen.

Såhär i efterhand känns det bra att vi åkte ut, trots att jag några gånger tvekade och faktiskt tänkte stanna hemma. Men jag kunde inte svika farmor, varför ska hon bli utan ett av sina barnbarn och sitt barnbarns barn på sin födelsedag bara för att två människor inte kan uppföra sig?

Idag känns det bra att jag åkte, i dags läget uppskattar jag mitt underbara smultronställe lika mycket igen. Men jag har en sak kvar att göra - jag ska ta en promenad, stanna till på några utvalda ställen, ta ett djupt andetag och rensa tankarna.. Många tårar kommer följa med mig på min promenad, men med tårarna ska mina dåliga minnen försvinna och dom fina, roliga minnerna ska ta plats, för alltid.

Den sista tiden har varit intensiv, på alla sätt. Är fylld med miljoner tankar och känslor hela tiden, vänder och vrider på allting. Försöker få rätsida på saker och ting, tampas dagligen med mig själv och hur jag mår.. Lever med ständigt dåligt samvete över vilken dålig mamma jag har varit den sista månaden, ingenting är så jobbigt som när orken och lusten som förälder försvinner.

Jag har världens finaste dotter, hon är en glad men försiktig liten tjej som hela tiden behöver mötas på bästa sätt, och tyvärr har hon inte blivit det sista tiden och det skär i mig. Jag börjar sakta men säkert komma i fas med mig själv, vilket i sin tur leder till att hon får det bättre. Fortfarande är det en bit kvar tills hon får det absolut bästa, men vi kommer komma dit både jag och Mattias. Hon är det mest värdefulla jag har och långt in vet hon det, vi pratar titt som tätt om att mamma är ledsen och varför jag inte orkar vara glad med henne jämt. När tårarna trillar nerför mina kinder kommer hon, ger mig en puss och säger att mamma inte ska vara ledsen. Hon är så fin min Saga.

Det har varit några dagar som luften gått ur mig totalt, då jag bara har mått illa och varit för ledsen, för ledsen för att Saga ska behöva vara med och då har jag världens finaste mamma och Saga har en mormor som inte tvekat en sekund med att ställa upp. Det var en kväll jag var helt förstöd och inte hade någon ro i kroppen för att orka natta henne, klockan gick och jag kände mig urusel och nästintill panikslagen för att vår underbara dotter fortfarande inte sov. Jag var så arg och ledsen över dagens överraskningar och kände att jag grejar inte det här, ringde min älskade mamma som kastade sig in i bilen och kom och hämtade Saga vid tio tiden, en vanlig vardag. Det är bara ett av många exempel som visar vilken underbar mamma jag har. Och jag är så oerhört tacksam att jag har henne i mitt liv, tack för att du alltid ställer upp när det behövs mamma. Vi älskar dig!!

_____________________________________________

Idag har jag fått mig en uppläxning om vad som är bra för ett förhållande och inte, och det gör mig så förbannad. Att en människa kan tro att man själv är så mycket bättre än någon annan gör mig grymt irriterad. Alla har sina sätt och inget sätt är bättre än något annat. Om ni sköter ert så lovar jag att vi sköter vårt, på vårt sätt och det är minst lika bra dom ert. Blir arg av bara tanken på att den här människan sitter på så mycket mer information än vad jag gett den.

_____________________________________________

Idag är det fredag, en bra fredag! När jag har hämtat Saga om ca två timmar ska vi leka med Tuva och Micke en stund i parken innan vi ska hämta Veronika och Mattias, sen bär det av till Lilla Gatan i Solna, idag ska det pratas och förhoppningsvis bokas lite tatueringar! Jag längtar! Har nog faktiskt en ganska klar bild på vad jag vill ha nu..

Du är min

Och jag är din

Och kärleken förde oss samman

Hör du hur klockorna ringer

Tid att ta ännu ett steg

Min ring glimmar på ditt finger

En kyss och sen börjar vår väg

Idag är det bara du och jag ...

En man

En kvinna

Har sin egen värld

För sällskap

För stöd

Och för glädjen att va här

Ta min hand så följer vi vägen

Genom regn och sol är jag din

Vi tar med oss den gyllene regeln

Och förs fram av en viskande vind