Inlägg publicerade under kategorin Jag tycker, tänker & känner

Av Marlie - 20 september 2009 13:01

Äh, det här med bloggpaus är ingenting för mig. Jag tycker om min blogg alldeles för mycket, jag har alldeles för stor glädje och nytta av den för att kunna låta bli. Jag behöver mitt ställe för att ventilera och vräcka ur mig saker. Bra och dåliga saker, roliga och tråkiga saker. Så gott folk - jag är tillbaka från någonting man knappt kan kalla bloggpaus... :)


-------------------------------------------------------------


Jag har kokat över, jag är så full med känslor och tankar som jag behöver få ur mig. Jag har bromsat mig själva flera gånger från att sätta mig ner vid datorn för att tömma mig själv på tankar, känslor och funderingar. Sista tiden har min blogg handlat mycket om hur jag mår, men just nu är det mest aktuellt, det är det som tar upp min tid. Alla känslor och tankar inom mig äter snart upp mig, jag orkar inte så mycket mer snart. Det behöver ta stopp, väldigt snart. Annars kommer jag knäckas totalt, är redan en god bit på vägen, tyvärr! Jag har haft en förbjuden tanke, en riktigt förbjuden sådan. Och den behöver försvinna igen, nu på en gång.

 

-------------------------------------------------------------

 

Jag har tre mostrar som är värda så oerhört mycket. Ni är tre som verkligen finns när det gäller, jag är glad att just ni är mina bästa! Finare får man leta efter, jag älskar er!

ANNONS
Av Marlie - 18 september 2009 08:30

Det finns en sak som är värre än allt annat, någonting jag aldrig kan begripa. Jag är så förbannat lurad. Just den här lilla detaljen gör SÅ ONT. Allting tappade sitt värde och mening på två röda sekunder. Jag FÖRSTÅR INTE!


Det här vet jag inte om jag kommer kunna accpetera och släppa, på riktigt länge.


Det finns en människa jag hatar så sjukt jävla mycket. Den här människan förstår inte vad den gjort, ett helt liv är förstört! Jävla idiot!!! Det är äckligt, vidrigt och helt sjukt hur den här människan har låtsats en hel sommar, trodde ingen kunde vara så falsk. Förstår inte hur man har mage att gå på ett bröllop med såna känslor och när man inte kan hålla sig i skinnet! Dra åt helvete!!!

ANNONS
Av Marlie - 17 september 2009 17:04

Man reser sig sakta och säkert, tror man.. Sen smäller det till och säger pang och ens värld är i miljoner biter igen, och sen ligger man där och blir sparkad på, gång på gång. Man är ett offer, man mår illa och vet varken ut eller in.

 

Man känner sig maktlös och totalt värdelös, knappt älskvärd.

 

Hur?

Varför?

 

Ingenting hjälper. Jag är sårad och känner mig död inombords. Riktigt jävla död!

 

FANFANFAN, jävla äckelliv!

Av Marlie - 16 september 2009 12:40

ÄLSKAR DIG MARLIE, du är BÄST, saknar dig, tänker på dig och hejjar på dig!!!!!!

Puss å kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam

 

 

Dom här orden gick rakt in i mitt hjärta och det här var precis vad jag behövde höra - från dig!! Du har en otroligt stor plats i mitt hjärta, och mitt liv. Du behövs, jag skulle inte klara mig utan dig. Tack för att DU är just DU.




Av Marlie - 15 september 2009 16:51

Jag bär på en känsla som snart kväver mig, visst var det här jag kunde skrika av mig?


Jag hoppas att ingen känner igen sig i det här jag skriver, för ingen ska behöva gå igenom en sån sak. Jag gifte mig i somras, med mannen i mitt liv. Den man jag älskar mest, den man jag vill dela mitt liv med, han är det absolut bästa jag någonsin haft. Men någonting gick snett... Mannen i mitt liv velade, och trampade fel. Han gjorde ett snesteg som sårat mig mer än någonting annat, trodde inte man kunde vara såhär ledsen och sårad som människa. Och det värsta är, det är inte bara sveket från som honom gör ont.


Ett bröllop ska vara fyllt med kärlek, lycka och glädje. Det ska vara en av dom bästa dagarna i ens liv! Och det var det, den dagen var den absolut finaste och lyckligaste, någonsin. (Behöver jag skriva att dagen då Saga föddes var minst lika bra? Nej, jag trodde väl inte det.) Vårt bröllop är det finaste jag någonsin kan tänka och dagen var så perfekt den bara kan vara, inget annat bröllop kan slå vårt.


Men idag minns jag inte bröllopet med kärlek, lycka och glädje. Bröllopsdagen är just nu en dag jag tvivlar på, det är en dag som ger mig ångest ända in i själen och tårar innanför ögonlocken. Ingenting annat! Det känns falskt och mest tillgjort, ingenting som egentligen gjorde av rätt anledning.. Och enligt mig är den rätta anledning, sann kärlek, lycka och känslan av att vilja leva hela sitt liv med den man sa JA till. Jag känner allt det här och lite till, finns ingen på hela jorden som skulle kunna ersätta mannen jag valt att dela mitt allt med. Men, jag tvivlar på hans känslor och tankar..


Imellan åt känns det som bröllopet den 18 juli är totalt åt helvete, helt bortkastat. Bara en dag i ens förflutna. Jag hoppas att jag kommer kunna minnas vår bröllopsdag som den finaste och mest kärleksfulla dag i hela mitt liv, någongång längre fram, när vi räddat allt vi byggt upp. När vi räddat vår relation och varandra, när du hjälp mig bli en stark människa igen. När du gjort mig hel, efter allt det här.

 

 



Jag undrar hur man känner sig när man medvetet har förstört en annan människas bröllop, och tillvaro!

Av Marlie - 10 september 2009 19:51

Det finns en person som jag alltid tyckt bra om. En person jag alltid gillat att umgås med.

Den här personen svek mig, så oerhört mycket!


Jag mår illa bara jag tänker på det. Det vänder sig i hela mig när jag tänker på hur mycket den här personen vet om mig, mitt och vårt liv. Den här personen har använt allting hon vet om mig för att lyckas, lyckas få mitt livs stora kärlek dit hon ville. Där hon visste att jag brast visade hon sig bättre. Hon tog mina svaga sidor och kryddade dom lite extra och visade min darling att hon kunde ge honom det jag inte kunde.


Jag blir så förbannad och ledsen! Det brinner innanför ögonlocken och hjärtat skriker!


Jag tycker inte om ordet hatar, men i det här sammanhanget passar det faktiskt in. Kommer aldrig någonsin vilja veta av dig!

Av Marlie - 5 september 2009 08:04

Varför dessa ständiga missförståd?


Allting kan bli så otroligt galet när man tolkar ord och meningar på olika sätt. Och ibland, passar det sig inte att prata ut om, man vill men borde låta bli. Ungefär som nu. Massa egna jävla tolkningar av saker retar gallfeber på mig.


Egentligen ingenting att bry sig om, det glöms bort och ordnar sig av sig själv, när som helst eller åtminstonde med tiden....

Av Marlie - 2 september 2009 13:54

Det är en konst att bygga en familj. Somliga lyckas, andra inte. Vägen dit är en aning svårt, för alla skulle jag tro. Man möter alla möjliga problem på vägen.. Problemen behöver lösas, man behöver prata, man behöver vara arg, man behöver vara lycklig. Somliga problem kräver en del, andra kan man rycka på axlarna åt.


Vi har kämpat sen Valborg 2006.. Vi har stött på några problem på vägen, några stora och några små - men vi har löst dom. Vi har dock glömt bort en sak efter varje problem. För att lösa problemen var vi tvungna att prata, prata mycket. Men när problemet varit löst så har vi glömt bort att prata... Vilket är så oerhört korkat. Vi har levt på som vanligt, ända tills någonting gjort att problemen kommit upp till ytan.


Nu står vi här, med ett jätte problem. Ett problem som inte alla familjen behöver gå igenom, och jag önskar ingen det här problemet. Jag tror inget annat kan förstöra en människa på det här sättet. Ingenting annat gör nog såhär ont, inte ens när en nära dör... Då förstår ni.


Många säger att det är motgångarna i människors liv som gjort dom till just den människan, att man alltid kommer starkare ur ett problem. Kanske till och med en aning klokare..


Självklart har jag liksom alla andra haft motgångar i mitt liv, och självklart har även jag lärt mig massor av just det och fått ett lite hårdare skal. Och, jag tror på mina goda vänners ord - ni kommer bli starkare som kärlekspar än vad ni tidigare någonsin varit, när ni har tagit er ur det här, tillsammans.


Vårt största problem som följt med oss ända sedan den 28 juni 2006 är att vi lärde känna varandra som föräldrar. Vi träffades, blev nykära, blev med barn, den nykära-perioden gick över och helt plöstligt skulle vi lära känna varandra i vardagen... Jag var gravid, läste allt jag kunde komma över, drömde om att bli mamma, föreställde mig Mattias som pappa till en nyfödd. Vi pratade om vårt kommande liv, som en familj. Vårt kommande liv med en liten bebis. Vi har aldrig undersökt livet som par, vi har aldrig gjort par saker, vi har aldrig dragit på en sista minuten och bara njutit av varandra en vecka på Greklands sandstrand, vi har aldrig pratat om vad som är viktigt för mig i ett liv tillsammans med någon, inte heller om vad som är viktigt för Mattias. Vi var bara jävligt kära och nyblivna föräldrar!


Idag står vi fortfarande på samma ställe, jag är mamma, han är pappa, vi är föräldrar. Vi gömmer oss bakom Saga, gör det som är viktigast och bra för Saga, och det är rätt, till en viss del. Men Saga mår inte dåligt av att mamma och pappa ser till sig själva ibland och ger sig själva egen tid.


Vårt problem som varit i flera år, har äntligen kommit upp till ytan och vi kan börja arbeta på det. Vi kan börja om, som par och inte som enbart föräldrar. Vi är båda väldigt dåliga på att prata, och där har vi också en sak att jobba på. Men det är klart det går, om man vill. Och vi vill, mer än någonsin. Om vi hade lärt oss prata från start, eller efter vårt första problem hade vi aldrig stått här, Mattias hade inte behövt skämmas som en hund och undra hur fan han tänkte, för enligt honom själv har han inte tänkt över huvudtaget. Han har varit livrädd för att ta upp problemet, livrädd att jag ska bli arg och dra, lämna honom själv. Och jag hade inte behövt känna mig så himla lurad och sviken. Jag hade kunnat jobba på mina brister, och han på sina. Dom sista dagarna har jag varit livrädd, livrädd att bli lämnad själv. Men ord och handlingar kan få en att känna sig uppskattad och älskad, och sånt ska jag också bli bättre på. Vi har lovat att inte ta varandra för givet, det fungerar inte i längden.


Efter jordens störta svek står vi här och ska tillsammans lyckas bygga en familj, en familj av värde, en familj med kärlek och glädje. Och vi vet, att det går.


Nu har ni läst många rader tagna direkt ur mitt hjärta, jag har blottat mig för hela världen. Gett er någonting att gotta er i. Jag bjuder på det, för jag står för allting, står för mina brister. Och nej, det spelar ingen större roll om hela världen vet var vi står och hur vi tänker, huvudsaken är att vi vet var vi har varandra och vi är en god bit på vägen. Det stora problemet, som varit nu, tänker jag inte sätta ord på, det är inte värt att nämnas men det är inte jätte svårt att gissa sig till.


Jag älskar Mattias, min Mattias. Han är det finaste och bäst jag har. Skulle aldrig göra illa honom medvetet. Ungefär lika mycket som jag älskar honom, älskar han mig.. Hade vi båda bara varit bättre på visa sin uppskattning för varandra, hade ett sånt här snesteg aldrig skett, han hade aldrig fått känslor för känslan, och hade aldrig behövt tvivla på min kärlek.


Ha en bra dag, det tänker jag ha!

Om mig och bloggen

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2016
>>>

Nyaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Läsvärda bloggar

Hur många läser bloggen?

Följ bloggen

Följ den nakna sanningen om mitt liv med Blogkeen
Följ den nakna sanningen om mitt liv med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se